Bygg inte bort Årstafältet!

Bygg inte sönder Årstafältet!

Sista dagen idag onsdag 31 mars 2010 för allmänheten att yttra sig över planerna för Årstafältet!

Förslaget om en hård exploatering av Årstafältet är för oss i Årsta, Enskede och Östberga det allvarligaste ingreppet i vår närmiljö som vi kan komma på. År 2000 fattade stadens fullmäktige över alla partigränser beslutet att utveckla vårt stora fält till Landskapsparken Årstafältet, i en bred och öppen dialog mellan kringboende, stadens tjänstemän och politiker. Planeringen satte igång på allvar 2002, I september 2006 hade arbetet med landskapsparken kommit långt - men då var det också val. Det blev maktskifte i Stadshuset och idiotstopp beordrades för att hindra fortsatt iordningställande av parken.
Dessutom lyftes fältet bort från den lokala stadsdelsförvaltningens ansvarsområde och lades, som enda grönområde i staden, centralt hos Exploateringskontoret. I Exploateringsnämnden finns få politiker med vardaglig grannskapskontakt med fältet, de hade i varje fall vid den tidpunkten sällan eller aldrig varit på platsen, aldrig hört fågelsången, inte sett joggarna, rugbyspelarna eller kolonilottsodlarnas täppor, inte sett luftballonger riskfritt landa på de stora öppna ytorna. Politiker som boende långt från fältet mest hade gått på hörsägen att det är ödsligt och övergivit, bara läst vissa tjänsteutlåtanden och gjort antaganden.
Stadsdelsnämnden rådde inte längre över sitt eget fält, så vi hade inget för att ta upp frågor om fältet på allmänhetens frågestund. Någon allmän frågestund finns inte i Exploateringsnämnden. Arkitekttävling utlystes. Ett förslag valdes ut av alliansens politiker för bearbetning. Det slutligen presenterade förslaget har mycket lite gemensamt med den Landskapspark som de allra flesta Årstabor vill ha.
För fotbollsträning, rugbymatcher och inte minst landande luftballonger, denna mycket speciella företeelse för storstaden Stockholm, behövs stora öppna ytor. Två tredjedelar av fältet vill man nu bygga bort! Aktiviteter som rugby och Årsta golf är utsuddade. Halva den unika sträckan av urgamla infarten mot Stockholm, Göta Landsväg, tänker man sig som en mycket smal park kantad av ganska höga bostadshus, någonting likt Valhallavägen med sin gröna mittremsa.
Väl att notera: Göta landsvägs sträckning på Årstafältet, den enda bit som återstår med ursprungsutseende, är ett Lagstadgat Fornminne!
När fortfarande den deltagande demokratin respekterades i staden uttrycktes i stor enighet att hela fältet ska var en väl planerad Landskapspark. Respektera detta!

Anders Djerf, Årsta
http://intressant.se/intressant

Bilden tagen vid dikeskanten, Göta landsväg i juni 2009, med cyklande golfspelare och joggare i full fart, på fältet intill tränade en man glidflygning, och för det behövde han de stora öppna gräsfält som vi kan erbjuda här, men inte på många andra ställen i södra närförorterna.@ foto Anders Djerf

och nu kanske bloggen hittas av fler:
Jag har placerat min blogg i Årsta på bloggkartan.se!

Roslagsbesök bot mot storstadsstress

Jag behöver andas skärgårdsluft. Besök med tillsyn av stugan känns angeläget. Den underbara vårdagen, lördagen, fick nöja mig med den värmande solen i Stockholm. Och jag hann vara en stund på båtklubben vid den ännu isbelagda Årstaviken, och börja lite på vårrustningen av segelbåten. Mahogny kräver ju sin arbetsinsats. Tvättade däck och rufftak så gått det gick, med begränsad vattentillgång. Det är hämmande att klubben bara har sommarvatten, som nog inte kommer på förrän strax före sjösättning i år, isen hindrar mig än så länge att hinka ur sjön och det är tungt att bära dunkar ned från närmaste tappställe. Jag hann också slipa lite, men så mycket återstår. Påmindes om reparationsbehoven.

När jag äntligen kommer iväg till stugan på söndagen vänder vädret totalt. Tar mig i snöblandat regn till Tekniska Högskolan, moddigt på motorvägen. Men efter Norrtälje kallare, och rikligt snöfall som tätnar, här är genuint vinterväglag trots vårdagjämning. Bussen tar sig fram i stort enligt tidtabell, ingen förrädisk halka och den här bussturen slutar inte i diket.
Väl framme tittar vår glada, trevliga byfogde Sonja ut genom dörren, och undrar vad jag gör här ute i busvädret, oroar sig över att jag inte ska få varmt nog för att stanna över natten. Ren omtanke som gör att man känner sig ”välkommen hem”. Trevligt att någon bryr sig.
  De sista kilometrarna jag har att gå är det bara några cm nysnö, och jag har tur, det är inte snorhalt under snön. Från gårdagens vårsol i Stockholm, med nyväckta snödroppar och krokusar, möter jag en oväntat vintrig, men vacker sagoskog, särskilt den sista biten där inga stora skogsmaskiner sargat skogen.
  Men det är en fördel med snötäcket: på hyggena döljs de stora hjulspåren, den uppfrästa marken och kvarlämnat ris av snötäcket. Rotvältorna draperade i snö blir till expressionistiska skulpturer, bara fantasin gränser för tolkningar.
  Framme vid stugan så mycket snö! Först den höga plogvallen att forcera, åker ner till knäna. Och trappen är en enda stor snöskulptur. Snö tränger in i kängskaften. Men jag är strax inne i den trevliga stugan. Torr ved finns inne, sätter en brasa i öppna spisen och får eld också i vedspisen, den värmer köket effektivt. och efter en kopp kaffe dags att ta stortag med snöskoveln. Upp mot halvmetern snö att attackera. Under nysnön lite tungt och fuktigt, men jag når barmark, inget istäcke med otrevlig halka. Det blir en ”kanal” med snöväggar ner till vägen, för att få lite bättre framkomlighet.
Bilvägen plogas återkommande, även vårt enskilda stycke, så där kan jag gå obehindrat i vanliga kängor.
  Tar mig ut till udden, lovat titta till även det huset. Snöyran har blivit så tät att skogen på andra sidan viken bara anas, och ut mot Arholma och de sista skären är det bara vitt, vitt, inte landskontur kan jag hitta. Skulle velat ta mig ner till strandkanten och isen, men avstår från att pulsa ner i djupsnön.
Det tar i med kulingstyrka i byarna, det blåser rakt på, från nord-ost. Drar upp halsduken lite extra. Väderupplevelse att tänka tillbaka på när man går ut här till badklippan i sommar.
Lyckas få riktigt trevlig temperatur i kök och sovrum, har radion som sällskap. När snömolnen skingrats fram på kvällen siktas nymånen. Det får inte bli för sen kväll. Måste in till stan i morgon bitti igen, Ska upp strax efter fem, bussen går 06.50, och om väglaget vet jag intet.

Vaknar till en klar morgon, där solen redan glimtar fram från en molnfri himmel mellan grenarna. Blå himmel! Det har kommit upp mot 1 dm snö i natt, en bit att pulsa, men väl vid brevlådorna är det nyplogat. Så vackert runt omkring, men tar mig tid att fotografera först uppe vid stora vägen. En solgata sträcker sig över fälten. Då tittar Sonja ut igen, och undrar hur jag haft det i natt. Från hennes köksspis stiger redan röken stilla. Denna marsmåndag är det tänt i ett fåtal stugor, men vi få som är här ute bryr oss om varandra!
  Och när morgonbussen kommer, sitter redan bekanta Arholmabor ombord, på väg mot arbetsdag i Norrtälje eller Stockholm. Solen strålar över Sjömannaföreningens Museum i Simpnäs. Och jag får trevligt sällskap på resan, med historier ur verkligheten om sälar, rådjur och lo!
------
Jag har placerat min blogg i Norrtälje på bloggkartan.se!

Kulturen öppnar fönster mot livet

I denna utdragna ekonomiska kris sitter kulturen löst. Läget har blivit riktigt frostigt. Visserligen smälter snön gradvis, och farlederna till sjöss blir åter farbara men inlossning för blomstrande kulturbudgetar siktas bara långt bort i fjärran.
När det borde vara tvärs om. Särskilt i knepiga tider, för många med hård mycket press på jobbet, eller motsatt, med perioder av ofrivillig arbetslöshet, är det extra viktigt att vi kan erbjuda kulturella upplevelser, inspirerande händelser, utställningar, konserter och att kulturarbetarna ges möjlighet och resurser att väcka lusten till eget skapande i de breda leden ute i samhället. Visst finns det undantag, med kommuner som verkligen tror på kulturen, men de är tyvärr alltför få.

Jag sitter i Vänsterpartiet Storstockholms Kulturutskott. Vi anser att kultur är en väsentlig del i välfärden, och att satsningar på kultur ger mångdubbelt igen. Vi har formulerat ett uttalande om Kulturens roll i välfärdsbygget, och detta uttalande antogs av V-distriktets senaste årskonferens, 7 mars.

”Kulturen är en del av välfärden

Vi vill lyfta fram kulturens stora betydelse för människorna i vår region. Den borgerliga politiken har slagit hårt mot kommunala satsningar på kultur. Kulturarbetarnas förhållanden har försämrats betydligt och människors möjligheter till eget skapande har försvårats. Det offentliga rummet har blivit alltmer privatiserat och kommersialiserat.
Vi vill ha öppna stadsrum med utrymme för mötes- och föreningsliv och kulturella aktiviteter. Vi vill satsa på bibliotek, kulturskolor, samlingslokaler och det fria kulturlivet. Vi vill att alla barn i förskolor och skolor ska ha rätt att uppleva och utöva kultur. Vi vill se aktivitetshus för kultur och fritid för ungdomar i alla delar av stockholmsregionen. Vi anser att kulturen är en förändrande kraft i samhället och en viktig förutsättning för demokratin. Vi ser kulturen som en fundamental del av den offentliga välfärden.”
antaget av Vänsterpartiet Storstockholm, årskonferensen 7 mars 2010

Det är ekonomiskt bistra tider. Inte minst för kulturarbetarna. Men mitt i detta måste vi kulturarbetare orka bidra med det vi kan, bjuda på kulturella upplevelser och inbjuda till kreativt skapande, det är ju rena friskvården.

Jag var i helgen som Årsta Scenfolks ombud i Sundsvall på Sveriges Arbetarteaterförbunds stämma: Här finns verkligen energi, dessa teaterföreningar runt om i landet som har ett solidariskt och demokratiskt samhälle som en viktig bas i sina verksamheter. Teater med budskap! Här kan man tala om välfärd, om att upptäcka egna förmågor och bara må bättre och bättre, genom att få vara med i ett kreativt skapande och se omgivningens uppskattning.

Inte Vin&Sprit-museum i Stockholms Sjögård! Värna det maritima arvet.

Galärvarvsområdet på Södra Djurgården är av mycket stort kulturhistoriskt värde i synnerhet för vårt maritima kulturarv och bör så långt möjligt reserveras för att manifestera detta.
Jag instämmer till fullo med senaste Hamnkvartersnytt (009/2010), Gustaf Taube skriver:
”Stockholms Stad har planansvaret men området är både av riksintresse och omfattas av strandskyddet, dessutom är det en pärla i Nationalstadsparken.” ··· ”Vi måste se till att bevara och utveckla Stockholms maritima särart och inte ställa oss i skamvrån genom att radera ut vår identitet. Attraktionskraft skapas genom att berätta stadens historia och visa på dess mångfald…”.

Det senaste är ett riktigt stolpskott till beslut, som kan drabba den goda idén med helheten Stockholms Sjögård hårt: Beslutet att långtidsarrendera galärvarvsskjulen till Vin&Sprit-historiska museet, som man av någon konstig sorts välvilja vill ge del av de publikströmmar som idag söker sig till Vasamuseet, skutkaj, Isbrytaren St Erik och fyrskeppet Finngrundet. Detta utan att se vad man ställer till och utan att Vin&Spritmuseet har något med det maritima Stockholm att göra (förutom att man en gång körde vin i stora tankbåtar till Årstadal, billigt "härtappat").
Vad gör alltså Vin&Sprit här? Ska man ställa ut en stor samling flaskskepp? Nej. Originalen till V&S långa serie av annonser från den världsomfattande reklamkampanjen för Absolut Vodka med från kända, moderna konstnärer beställda bilder har man utropat som huvudnumret. Inte har det ett skvatt med maritim kultur att göra. Dessutom är det reklam för att märke idag ägt av franska Pernod-Richard.
Ska den unika båtsamlingen i Båthall 2 få vika för en flaska vodka? Absolut Dumt!

Marinens utrustning av sina fartyg har en lång historia på Galärvarvet, som mest hade det 1400 anställda! Idag byggs inga fartyg här, men kulturhistoriska värdefulla fartyg finns att se och vi har stora maritima samlingar som behöver tillgängliggöras för den breda publiken. Mycket av det goda arbetet för en utveckling av Stockholms Sjögård som gjorts under många år kan med ett obetänksamt klubbslag slås i sank. Men beslut kan också rivas upp - så länge inte de satts i verket. Tänk Om nu! och förlägg V&S museala samlingar till en annan plats! Gustaf Taube igen: ” Beslut som fattas nu kan omöjliggöra framtida maritima förändringar.”
Från var kommer tanken och förslaget att hyra ut galärvarvets skjul till Vin&Sprit-historiska museet? Det måste vara ännu en person, i den långa rad av beslutsfattare som inte vänder blicken mot det levande vattnet, utan vänder ryggen till, inte ser vilken självklar central roll Stockholms maritima kulturarv måste ha! Sjöfart, och handelsvaror som kom sjövägen, var upphovet till att Stockholm som stad över huvud taget grundades.
Idag är en resa med båt längs Stockholms kajer och genom Stockholms inlopp en av de största höjdpunkterna för de allt fler turisterna i vår huvudstad. Det maritima arvet i Stockholm är guld värt!
Begreppet Stockholms Sjögård omfattar Skepps- och Kastellholmarna, Varvsön Beckholmen, Rosenvik, Nya Djurgårdsvarvet, Galärvarvet och Blasieholmen.
För att läsa mer om Sjögården gå till hemsidan www.sjogard.se

AD 2010-03-08

Bilden: Skepp i flaskan - dock inte i Absolut Vodka. En liten modell av Rouald Amundsens Gjøa, som var det första skepp som seglade genom Nordvästpassagen. arrangemang och foto@ Anders Djerf

Sammansvärjningen mot Norrskensflamman - Attentatet mot det fria ordet

För exakt 70 år sedan, natten till 3 mars 1940, utfördes i Luleå det värsta politiska attentatet i svensk modern historia. En mycket mörk dag för yttrandefriheten och för dem som strävat för ett demokratiskt, socialistiskt samhälle. En händelse unik i svensk presshistoria. Fem oskyldiga personer fick sätta livet till. Denna dag, den 3 mars 1940, skulle yttrandefrihet bekämpas av en sammansvärjning utrustad med brandbomber. Det var i en tid, då radikala åsikter åt vänster bestraffades med interneringsläger.
Attentatet mot Flamman. Mitt i natten ett sken. Var det ett kraftigt norrsken? Vad skulle Lule-borna tro. Nej, med en blick ut genom fönstret kunde omkringboende som väckts av en kraftig smäll, konstatera att det brann i tidningen Norrskensflammans tryckeri, snart slog kraftiga lågor ut från varje fönster i trevåningsbyggnaden. Ovanför tryckeri och redaktion bodde flera familjer. Alla lyckades inte rädda sig ut. Fem personer omkom till följd av brandattentatet. Att det var ett attentat stod klart mycket snart.
De omkomna var ekonomichefen på Flamman Artur Hellberg, hans hustru Alice och dottern Maj. Det var också Svea Granberg och sonen Torgny (12 år).
Sveas man Valdemar Granberg var inte hemma, vid tiden för attentatet hade han blivit internerad i Storsien, utanför Kalix, tillsammans med 400 andra socialister och kommunister för sina åsikters skull. Det räddade hans liv, men bara fysikt. Han kom aldrig över förlusten av familjen, det tog honom mycket hårt, han blev också svårt alkoholiserad. Tog slutligen sitt liv 1960.

En som överlevde attentatet men skadades svårt var Filip Forsberg. Han hade för att rädda sig och sin familj från översta våningen handlat rationellt, rivit lakan och knutit ihop dem. Som sista man skulle han själv rädda sig. De hörde hur det brann. Lakanet brann av, Filip Forsberg föll många meter. De hörde ett skrik – sedan var det tyst. Forsberg skadade vänster fot svårt i fallet och blev låghalt resten av livet. Han blev också brandskadad – men överlevde.

Inte mycket lyckades man rädda ur byggnaden. Men några röda sångböcker. Med till svenska översatta ryska kampsånger och traditionella sånger. Det blev nu en upplevelse för dem som hittills bara hört väckelsesångerna i frikyrkokapellet att höra dessa ryska sånger sjungas.

Statspolisen utredde attentatet och man kom fram till att branden var anlagd. I april häktades fem män som erkände att de medverkat i attentatet, tre fänrikar, Borgström, Krendel och Nordström samt journalisten vid Norrbottens Kuriren Gunnar Hedenström och en värnpliktig Palmqvist. Några dagar senare inträffade det sensationella att Luleås stadsfiskal, Ebbe Hallberg samt kapten Uno Svanbom häktades för att ha deltagit i planeringen. I tidningen Norrbottens-Kuriren tryckeri hade generalrepetitionen för attentatet skett!

De skyldiga kom oerhört lindrigt undan. Inga straffsatser tillämpades, som motsvarar fem mord. De blev bara dömda för skadegörelse av annans egendom, för att ha sprängt tidningens tryckpressar! Inte för att ha vållat fem människors död. ”-Vi visste inte att det bodde människor i huset”, skyllde man ifrån sig. Borde varit svårt att tro på för rätten, när man hörde polischefen i staden säga det.
Straffen blev straffarbete i 2-7 år. Alla var fria efter fem år. Ebbe Hallberg dog i fängelset på Långholmen av sjukdom innan straffet var fullt avtjänat.

Begravningståget med attentatets offer blev det största någonsin i Luleå.
Två ynglingar som ville vara med på begravningen cyklade samma morgon över sju mil – enkel väg. I varje samhälle och by de passerade tillslöt fler cyklande som ville hedra de omkomna. När de nådde fram till Luleå bestod cykelkaravanen av minst 20 ynglingar.
Men även begravningen präglades av åsiktsförtryck: Begravningståget fick inte gå centralt fram genom staden, och samling förhindrades på Folkets Hus, det hade socialdemokraterna effektivt bokat upp. Attentatsledaren själv, stadsfiskalen Ebbe Hallberg, som helt klart styrt och ställt med detta, bevakade också både uppvaktning vid kistor och deltagarna i begravningståget. Han hade samtidigt varit med i sammansvärjningen. Och dessutom skulle Hallberg utreda attentatet som stadens polischef . . .

Vår åsikts- och yttrandefrihet måste vi vårda och slå vakt om. Med demokrati och solidaritet i fokus kan vi ha utvecklande samtal. Genom att främja nya möten och mötesplatser och slå vakt om de mötesplatser vi har, kan olika grupper träffas och vi bidrar till integrationen mellan alla grupper i samhället, mellan olika nationaliteter och kulturer.
Vi lever i en tid där internet skapat nya möjligheter för det offentliga samtalet. Inte minst på våra personliga bloggar och i andra sociala media och i kommentarer och insändare kan vi utveckla våra tankar.
Att förpassa en radikal grupp till interneringsläger för sina åsikters skull, låt oss aldrig få uppleva det igen! Det är oacceptabel åsiktsförföljelse! Glöm inte Storsien.

Jag tackar Gunilla Bresky för att ha tagit fram många av uppgifterna om Attentatet på Flamman i sin radiodokumentär i radions P1 sänd nu i mars 2010.

ANDERS DJERF, Stockholm, Årsta 2010-03-05

Livsseglatsen - Anders Djerf: Godstransporter bör gå sjövägen

Livsseglatsen - Anders Djerf: Godstransporter bör gå sjövägen