Sjöstadsfärjan resa 26 januari 2014

Tar med "nattkameran" (Ricoh GX200) bilder med ljus som inte ögat ser - en till synes svart himmel visar sig i datorn klarblå med tydligt tecknade moln, den nya delen av Hammarby Sjöstad lyser i al sin glans, speglar sig i en ännu isfri Hammarby sjö.
  Idag skulle min goa morfar fyllt 113 år. Han var konstnär, inledde sitt vuxna liv som sjöman under sex år. Han hade gillat dessa bilder skarpt, det är jag övertygad om! Han blev f ö bara drygt 75 år. Så fort tiden har gått.

 Det var en mörk söndageftermiddag 26 januari. Detta magiska ljus som bara min kamera uppfattar, får jag se i datorn. Stockholms Hamn är på plats vid LUMA-bryggan! Så här ljust var det inte alls enligt mina ögon, som ändå har rätt bra mörkerseende. Och ingen blixt eller konstljus har jag använt. 
  Jag har gått en långpromenad på Årstafältet, sedan tagit bussen en kort bit till Gullmarsplan, gått vidare därifrån ner till Hammarby Sjöstad och Sjöstadsfärjan, inväntat denna gratis (!) färja vid namn "Lisen" och i maklig fart via den nya Henriksdalsbryggan i en triangelbana tagit mig till Södermalm, där färjan brygga ligger strax nedanför Solidaritetshuset -i  Barnängens gulputsade gamla 1700-talsbyggnader.
  Vi behöver mer kollektivtrafik på Stockholms vatten!

Norrtälje redan lite rödare

-->

 

Dagen efter att Vänsterpartiet avslutat sin 40:e kongress kan konstateras att Norrtälje blivit lite rödare – i varje fall om man får döma av kommunvapnet i neon på Busstationen! 

I Norrtälje får man vara glad åt det lilla… Men droppen urholkar stenen, som det heter.

  Jag tog bilden igår, sen eftermiddag Tjugondedag Knut, på väg för att hämta min osålda tavla i Konsthallen, - fotot är inte fejk eller är utsatt trixande i Photoshop.

  Ovanför skylten sitter en klocka. Det gjorde det inte de första åren för ”nya” stationshuset. Under ganska många år fanns bara en klocka på södra fasaden, den mot Hantverkargatan. Men inte en klocka åt busstorget, åt det håll, där väldigt många resenärer inför bussbyten och andra ärenden verkligen behöver hålla koll på tiden.

  Det retade mig. Därför är jag rentav lite stolt att vara den, eller en av dem, som begärde att få en klocka på fasaden åt busstorget, och fick igenom detta! Ibland kan man tacka kommunen!

  Och till det ett kommunvapen på väg mot det rödare!

Ja, och så till min osålda tavla, min akvarell ”Vad som göms i en dröm”. Vi var 111 konstnärer med varsin tavla på årets nyss avslutade Julsalong med temat ”Dröm”. Jag är i gott sällskap – endast sju konstnärer fick sälja. Det är knepiga tider för oss bild-och formkonstnärer! Med lite mer rött i kommun, landsting och riksdag, kan det i varje fall inte bli sämre för kulturen,

Det är tjugondedag Knut, och då ska julgranen ut! Så det är väl sista sucken för den ovanligt ståtliga julgran, som prytt busstorget sedan advent. Nu äntligen omgiven av lite snö! Håll till godo!

   Förhoppningsvis blir nu granen flis och återvinns som biobränsle. En riktigt röd-grön julgransplundring!

40:e kongressen i Vänsterpartiet, Vänstervågen växer!

-->

För mig inleddes dagen med att vi, medlemmar i Vänsterns Kulturnätverk, förutom stockholmare flera tillresta, från bl a Värmland, Malmö och mellannorrland, samlades i egen bokad lokal i Münchenbryggeriet. I den intilliggande största salen skulle Vänsterpartiets 40:e kongress öppnas ett par timmar senare.

  Kulturens betydelse i samhället och bättre ekonomiska villkor för kulturarbetarna borde ha en högre prioritet i Vänsterpartiet och i dess valprogram. Det riksövergripande Kulturnätverket jobbar för detta, och välkomnar alla kulturarbetare att komma med i nätverket. Någon medlemsavgift har vi inte.

Lasse Ohly, Vänsterpartiets nuvarande kulturpolitiska talesperson,  tillsammans med kulturarbetare i Vänsterns Kulturnätverk, med stort politiskt engagemang och med lång erfarenhet av att arbeta konst, konsthantverk, teater, musik och studier och väl insatta i konstnärernas stora svårigheter att i dagens samhälle få tillvaron att gå ihop:  Kajsa Stenfeldt, Kent Ekberg, Dror Feiler och Hans Arvidsson. 

@ƒoto: Anders Djerf 2014-01-10

I lunchpausen strömmar de övriga kongressdeltagarna till. Så många goda vänner man får återse! 

Seluah Alsaati, ordförande i Storstockholmsdistriktet, hälsar välkommen och öppnar den 40:e kongressen   © Foto: Anders Djerf

  Jonas Sjöstedt är i högform. Ulla Andersson gör en parentation över kamrater som lämnat jordelivet under året. Detta på årsdagen av Lars Werners bortgång. Minnesteckningen över honom berör extra.

Partiordförande Jonas Sjöstedt invigningstalar. © Foto: Anders Djerf

  Imponerande är att även denna kongress närvarar veteranen C H Hermansson, 96 år fyllda! Nog har han ännu glimten i ögat!

C H Hermansson, nu 96 år, närvarade fantastiskt nog även vid denna kongress öppning! 

@ Foto: Anders Djerf

Så rullar kongressen igång. Talarlistorna fylls. Motionerna börjar betas av. Pressrummet – varifrån jag skriver denna blogg - är vid början av eftermiddagen knökfullt, alla arbetsplatser besatta. Men det glesnar, nu strax efter fem bara en handfull journalister här inne. Samtidigt meddelar presidiet att tidsschemat redan spräckts – men det har väl blivit tradition, för någon upprördhet går inte att spåra.

Dags för mig att lämna kongressen för idag, middag väntar, men kongressombuden får vackert stanna – de ska få lite mat först –förhandlingarna ajourneras inte förrän 24.00 i natt!

Ute väntar den annalkande vinterkylan, denna fredag 10 januari 2014.

”Nimis i Hammarbyskogen”

-->

Jag sträcker ut på min långpromenad trettondags afton 2014. Lämnar Tvärbanan och Hammarby sjöstad bakom mig. Går upp mot skogen på vägen bortom Hammarbybacken, som står öde och mörk. Skymningsljuset är helt försvunnet, men jogging- och promenadstigarna i Hammarbyskogen bort mot Nackareservatet och Hellasgården är upplysta, förbättrat under senare år. Dock på avsnitt där flera lampor i rad är trasiga får jag ta det försiktigt för att inte snubbla (- ska felanmäla till Idrottsförvaltningen när det är vardag igen, för det är Stockholms stad som ansvarar för både belysning och stig här).

  Det är en speciell känsla att vandra elljusspåret fram genom en i övrigt svart skog. Den totala frånvaron av snö och den artificiella, ganska hårda belysningen gör januaripromenaden till ett litet äventyr. Annars banala former lyfts fram, regn och fuktig dimma gör klippor och jord extra svarta, stenar blänkande i blötvädret. Kanske kan inspirera konstnären i mig nästa gång jag tar fram penslarna...

Så, efter  någon kilometer, vid sidan av stigen, står den där: En märkligt spång, ett broliknande bygge på höga ben. ”Gångbanan” av träbitar, mest lika grovt tillyxade vedträn. Vem kan, innan den började förfalla, ha vågat gå på den? Den är ju så smal – och högt över det, som en gång kan ha varit ett kärr, innan det sannolikt dikades ut och den stabila gångstig som finns idag anlades. Denna ”bro” måste med all rimlighet  i så fall haft ett räcke, men det ser jag inte ett spår av idag.

  Min tanke går osökt till Lars Vilks och hans fantastiska bygge ”Nimis”, det fantastiska konstverket byggt av drivved och spillved, 100 meter långt och, när "Vindarnas torn" åter kan resas efter att det vält under höstens stormar, 25 meter på höjden, vid Håle stenar i Kullabergs naturreservat. Kan det vara Vilks som med hammare, spik och en stor säck träbitar hedrat också skogen bortanför Hammarbyhöjden med ett besök?

  När i så fall? Hur länge har denna konstruktion stått här? Hur länge kommer den att få överleva?
  Jag kallar således min upptäckt "Nimis i Hammarbyskogen". Jag är full av frågor, men låter dem gärna förbli obesvarade för att ge fantasin utrymme.

Gör som jag – dra ut på upptäcktsfärd i den snöfria vinterkvällen, gärna med pannlampa - den hade jag glömt hemma igår. Du kommer att se, även det som du trodde dig känna väl, i ett nytt ljus!